Camilla Nilsson

jag är inte okej, ingenting är okej. har världens bakfylla sen igår, en pojkvän som inte vill veta av mig av någon anledning som jag inte vet eller får reda på. jag blev överfallen i tisdagsnatt, jag har ångest, får panikattacker ofta, jag orkar inte mer, jag vill bara inte mer! jag orkar inte tänka, andas eller ens existera längre. det spelar ingen roll hur rätt jag bara gör, hur mycket jag gör mig till och försöker. ingenting är någonsin bra nog. allt är bara fel, jag är bara fel. jag orkar inte mer nu, det har gått för långt, det har sugit musten ur mig. jag får inte ha vänner, inte prata med någon, ska helst sitta inlåst i garderoben tror jag. jag vet att jag har mina riktiga vänner, men samtidigt känns det som att dom försvinner mer och mer dom med, det är väl mitt fel antar jag. jag orkar inte prata, orkar inte säga som det är, finns inget att göra åt det iallafall. jag har försökt öppna upp mig, jag har öppnat både hjärta och skäl för honom, och det är inte lätt för mig, det är en stor grej. nu känner jag bara varför jag aldrig skulle ha gjort det, man blir bara så jävla ledsen och krossad utav det. jag är trött på att få skit för saker jag inte gör och säger, för saker som inte stämmer och att han ska tjura ihop som en liten unge hela tiden, samtidigt som jag bara ska gå runt och vara glad o le, för annars tycker han att vi inte behöver vara tillsammans. det är så fel, det känns så fel. jag vet inte vad jag ska göra, vad jag ska göra för att behaga. spec när han vägrar prata med mig eller ens svara på sms. jag ska sitta hemma jämt ensam och må dåligt medans han gör vad han vill. det är inte okej! men jag vill inte vara utan honom så jag får väl skylla mig själv helt och hållet antar jag. jag berättade att jag funderar på att gå och prata med någon och att jag faktiskt inte mår bra, han svarar inte utan kollar på tvn istället, jag får panik och sedan svimmar, han skriker åt mig och jag är dumihuvudet. sen kommer dom där dagarna som är så otroligt underbara att jag bara svävar på mina moln, då han är så otroligt snäll och bryende. men dom känns väldigt få nu för tiden. han kanske bara inte känner längre, kanske inte vill längre, har fått nog. det gör mig rädd, något fruktansvärt rädd. för jag vill trots allt inte vara utan honom, hur ledsen och besviken han än får mig. hur jävla dåligt jag än mår. efter att min första kille var otrogen, min andra kille ljög dygnet runt för mig och den tredje också otrogen har jag svårt, svårt att släppa in, svårt att lita på och verkligen ge mig själv till 100 % till någon annan, tills nu, jag har gjort det med honom, och nu känns det fullständigt korkat! jag känner mig mer ledsen än jag någonsin har gjort. det är sådär att repet i taket lockar, men ändå så vill jag inte. jag vill bara förstöra honom lite, som han har förstört mig, utan att ens blinka, utan att ens bry sig om det. men ändå så vill jag inte, han betyder så mycket, mitt allt, jag vill aldrig se honom ledsen, jag vill att han ska må bra och vara glad, men helst av allt, glad o bra med mig. det är som att jag hugger i sten med papper, kommer ingenstans och det är värdelöst. men han gör mig glad, så jävla glad, på bra dagar. men det är väl mitt fel, jag och mitt humör och allt jag jämt tror. men det är bara efter allt jag har gått igenom..