jag vet vem jag är, när jag är hos dig!
det är fortfarande vi, han vill fortfarande och han älskar mig. jag känner mig som den lyckligaste personen i världen, samtidigt inte. han vill att vi ska sluta ses så ofta, att vi inte ska sova ihop, att vi inte ska ses varje kväll. det känns som ett steg bakåt och ett hårt slag i magen. han säger att det är bra för oss att sakna varandra. vet inte hur jag ska tolka det. antingen vill han inte träffa mig eller så tror han att det kan hjälpa oss. jag vet inte. jag kan förstå det som samtidigt inte. enda gången jag får träffa honom nu är ju ändå på kvällar och nätter, knappt det så jag förstår ingenting. det känns som ett steg bakåt, att börja fråga om jag får träffa och sova tillsammans med min pojkvän som jag nästan praktiskt taget bott med i snart tre månader, det känns fel, oerhört fel och brutalt konstigt! han brukar säga att det bästa han vet är när jag är hemma när han kommer hem på kvällar efter träningen och att det är livet att vakna bredvid mig på morgonen. men nu väljer han att inte ha det så iaf, jag blir så förvirrad. det känns som att allt är på hans villkor, som han vill ha det, jag kan ta det och acceptera det, för det är jag som har gjort fel, men det finns gränser över hur mycket jag också orkar med, hur mycket jag orkar ta av allting. men jag vill aldrig någonsin ha ett liv utan honom ändå, han är mitt allt och han betyder så mycket! det märks väl vad som händer och hur det hela slutar tillsist ändå, jag får hoppas och leva på hoppet igen och som vanligt. samtidigt är jag trött på att alltid anpassa mig efter andra, att göra som alla andra vill och inte tänka på mig själv, men så har det alltid varit, jag har nog aldrig suttit mig själv i första hand, jag kanske kan göra det nu, när jag ändå inte ska träffa honom så mycket. när jag ändå kommer få vara ensam hela tiden.
jaha, imorgon ska jag till polisen och prata om överfallet, det känns inge kul alls, vill inte prata om det, vill inte att folk ska veta, känner mig bara så dålig, känner mig så hjälplös, det är pinsamt, jag kan inte ens gå hem själv på kvällen, jag är dålig, tack för det!
jag ska också till öret imorgon på möte, det ska bli kul, känner mig nervös och spänd, men väldigt förväntansfull!
idag har jag sökt skolor över hela sverige, hoppas jag kommer in någonstans, jag vill plugga, jag vill göra något med mitt liv, jag vill bli något, jag vill flytta, vill göra något annat, träffa andra människor. vill flytta från den här stan och allt snack och många av människorna. men jag kommer väl bli kvar här som alla andra och inte göra ett skit. men jag vill!
imorgon börjar helgen, jag ska jobba, det är ju roooooligt. nej tack, jag står hellre över. men snart kanske det blir ändring på det iaf, jag hoppas! jag hoppas också att jag kanske får åtminstonde se min pojkvän i helgen, men det vet man aldrig. han sa idag att jag iaf får lov att sova hos honom imorgon, men han har ju talang att säga mycket men ofta blir det inte så, så jag vet inte, han kanske ändrar sig imorgon. åh, jag blir bara så frustrerad, jag har att få dubbla budskap. att säga en sak, att göra en annan och mena en tredje. att säga en sak ena gången och att säga en annan den andra gången. vet inte vad jag ska tro eller något. men vafan, thats the story of my life!
jaja, Tack och bock för mig!
Kommentarer
Trackback
