290110
jag är så fruktansvärt trött på falskheter, på lögner, på vissa människor, på sånna som inte kan stå för det dom säger och tycker, på sånna som inte kan ha ett eget liv eller en egen åsikt. vad fan är det för fel på er?!
jag är så trött på sånna som säger en sak men gör en annan, eller någon som en sak till en person och en annan till nästa person. varför kan man aldrig växa upp för, varför kan folk bara inte bete sig som folk?!
och kom inte med dina patetiska ursäkter och en massa bullshit, du är en jävla toffel och har inget eget liv, det är inte svårare än så, och alla vet om det också! så kom inte och påstå något annat heller!
åh, jag blir så frustrerad..
och jag har sån ångest, kanske snart dags att bestämma sig, att bestämma vart jag ska flytta, vart jag ska leva mitt liv, vart jag ska plugga, ensam. det känns mycket jobbigare än vad jag trodde faktiskt, att verkligen stå på egna ben, att ta steget att flytta ifrån den här stan, att flytta ifrån alla jag känner, allt jag vet vad det är, ifrån allt som känns bra, allt jag vet, mitt hem, min familj, mina vänner, min pojkvän. det suger, brutalt mycket. men samtidigt har jag en dröm, en vilja, och någon gång måste man tänka på det också, och våga ta steget, jag tror aldrig att jag kommer bli redo förrän jag väl gör det, men det är jobbigt, och helst av allt vill jag inte tänka på det, inte göra något åt det, bara låta det vara. men ändå så vill jag inte det heller. det är nog det jobbigaste, när man inte vet vad man vill eller vad man ska göra. för då kommer man ingenstans, det för mig ingenstans, utom till ovisseheten, som redan fanns där från början. SUCK!
kärlek kan vara det värsta som finns verkligen, samtidigt det bästa som finns, växlar nog hela tiden. jag känner att det är det bästa som finns, just nu, idag, jag är en komplicerad människa har jag märkt, vet aldrig vad jag tycker och vad jag vill, har starka åsikter samtidigt som jag inte har några alls. känner mig stark, samtidigt som jag känner mig så oerhört liten. känner mig så värdig, samtidigt som jag känner mig värdelös. i de stunderna brukar niklas säga åt mig hur bra jag är, att jag är värdig, att jag är bäst. det finns verkligen ingen bättre än honom, ingen har någonsin fått mig att känna som han gör, jag är så glad över att han vill vara min, och att han står ut med mig. niklas är kärlek för mig, den bästa kärleken som finns!
tackochhejdå!
jag är så trött på sånna som säger en sak men gör en annan, eller någon som en sak till en person och en annan till nästa person. varför kan man aldrig växa upp för, varför kan folk bara inte bete sig som folk?!
och kom inte med dina patetiska ursäkter och en massa bullshit, du är en jävla toffel och har inget eget liv, det är inte svårare än så, och alla vet om det också! så kom inte och påstå något annat heller!
åh, jag blir så frustrerad..
och jag har sån ångest, kanske snart dags att bestämma sig, att bestämma vart jag ska flytta, vart jag ska leva mitt liv, vart jag ska plugga, ensam. det känns mycket jobbigare än vad jag trodde faktiskt, att verkligen stå på egna ben, att ta steget att flytta ifrån den här stan, att flytta ifrån alla jag känner, allt jag vet vad det är, ifrån allt som känns bra, allt jag vet, mitt hem, min familj, mina vänner, min pojkvän. det suger, brutalt mycket. men samtidigt har jag en dröm, en vilja, och någon gång måste man tänka på det också, och våga ta steget, jag tror aldrig att jag kommer bli redo förrän jag väl gör det, men det är jobbigt, och helst av allt vill jag inte tänka på det, inte göra något åt det, bara låta det vara. men ändå så vill jag inte det heller. det är nog det jobbigaste, när man inte vet vad man vill eller vad man ska göra. för då kommer man ingenstans, det för mig ingenstans, utom till ovisseheten, som redan fanns där från början. SUCK!
kärlek kan vara det värsta som finns verkligen, samtidigt det bästa som finns, växlar nog hela tiden. jag känner att det är det bästa som finns, just nu, idag, jag är en komplicerad människa har jag märkt, vet aldrig vad jag tycker och vad jag vill, har starka åsikter samtidigt som jag inte har några alls. känner mig stark, samtidigt som jag känner mig så oerhört liten. känner mig så värdig, samtidigt som jag känner mig värdelös. i de stunderna brukar niklas säga åt mig hur bra jag är, att jag är värdig, att jag är bäst. det finns verkligen ingen bättre än honom, ingen har någonsin fått mig att känna som han gör, jag är så glad över att han vill vara min, och att han står ut med mig. niklas är kärlek för mig, den bästa kärleken som finns!
tackochhejdå!
Kommentarer
Trackback
