Camilla Nilsson

att förlora någon som står en nära, en familjemedlem är aldrig enkelt.
men att förlora en som dessutom står en nära och varit med från dagen du föddes tills igår gör det inte lättare.
det känns tomt, att gå upp till det huset kommer aldrig bli detsamma, att sitta i sommar och inte se dig sola och alltid få solsting för att du är envis är jobbigt, att inte få höra din torra humor eller se dig skratta igen känns riktigt jävla svårt. det gör ont, så ini helvetes ont! ibland undrar jag hur mycket man faktiskt kan gråta, vilken tom känsla man kan ha i bröstkorgen och om det någonsin går över. i samma veva som jag är så ledsen för min egna skull och tycker det är så jobbigt för mig själv, så kan jag inte sluta tänka på hur det är för mamma, uffe och för mormor. hennes livskamrat sen minst 45 år tillbaka.
det enda som får allt att kännas bättre är att veta att du inte hade ont längre och att du bara fick somna in, precis som du ville.
men du är saknad och jag älskar dig morfar! hoppas du har det bra där uppe!

tack till tim, niklas, emelie, cecilia o jennie för att ni ställer upp, för att ni finns där och för att ni stöttar mig igenom det här. det kommer ta sin tid och jag är glad att jag har er!