Camilla Nilsson

jag är så fruktansvärt trött på alla människor som beter sig som fanskap, på alla falskheter!
jag är så trött på att bli besviken hela tiden, på att alltid passa upp på andra, på att aldrig få något tillbaka, på att vara till lags för andra, på att alltid sätta alla andra före mig själv. jag tänker itne göra det längre, jag tänker säga det jag tycker och tänker, jag tänker yttra mig och sluta spela snäll och glad när jag inte är det, jag tänker säga som det är, det har jag alltid gjort men inte på det här sättet, jag orkar inte mer nu, jag har nått gränsen ordentligt och jag är itne snäll längre, inte till dom som inte förtjänar det!

jag är så trött på att det ska vara när det passar dig, att jag ska göra om hela mitt liv så det funkar för dig, att jag ska anpassa mitt liv efter ditt jämt, spec när du aldrig kan göra något tillbaka. jag är så less på det bara, så less på situationen. kanske är mitt fel, det var ju jag som flyttade, fast det spelar ingen roll, för allt är ju ändå alltid mitt fel, oavsett. nej, nu ska jag försöka rycka upp mig, om det går, ta mig tillbaka till mitt hem, till örebro för lite söndagsångest, för en tom lägenhet utan någon niklas, som vanligt, utan någon frida, bara mitt eko. fan vad synd jag tycker om mig själv just nu.